Provläs valda avsnitt om...

Den frivola leken
Provläs om musik

Det var inte enbart hans sångröst som gjorde låtarna så fina. Bandet var enastående till att kunna skapa stämning runt sången. De spelade med känsla för texten och lyfte fram de vokala inslagen med finstämda markeringar för att förhöja budskapet. De underordnade sig sången och levde ut sin musikalitet och spontanitet i de passager där stycket framfördes endast instrumentalt. Mick hade magi i sin mörka röst. Där fanns djup och distans i rösten som kunde fylla en konsertlokal. Man fick en känsla av att mikrofonen var onödig.

Bandet spelade några dixielandstandards. Det blev många, långa applåder. När åhörarna var uppvärmda blev det dags för Mick att sjunga. Han framförde två nummer som drog ner applådåskor. Berry avannonserade de två låtarna med orden, "det är dags för oss att skiljas från Mick och hans fagra sällskap. Han tar farväl av oss för i kväll med att sjunga om Tulsa Queen".

Musiken började med ett pianointro, hela bandet föll in i den långsamma melodin. Rytmsektionen lät som dunket av tåghjul mot skenskarvar. Mick började sjunga...

I heard the train, in the Tulsa night, calling out my name looking for a fight...

Texten handlade om en man som tar farväl av sin älskade. Hon ska resa bort i natten, ett tåg väntar, och han anar, hon kommer inte tillbaka. Han bävar för avskedet och önskar han kunde följa med. Men tåget är obevekligt och för bort henne. När tåget försvinner i fjärran ropar han hennes namn. Först då inser han att hon är borta för alltid. Texten är inte enkel att tolka, men man anar att det inte är ett vanligt tåg som avses, och avskedet är definitivt. Mick sjöng avslutningsstrofen med stor inlevelse...

And I know it when I do, the Tulsa Qween and you Are gone...

Mick slutade att sjunga, han stod stilla och såg på något långt, långt borta medan musiken fortsatte. Melodin var klart hörbar men den lät som ett tåg som försvann i fjärran och Mick stod kvar och såg efter det och hon som försvann med tåget. Mick hade sjungit den med sådan känsla och inlevelse så Linda förstod att han kunde känna saknad, och hon var övertygad om att tågets destination var evigheten. Hon satt så nära så hon kunde se att hans ögon var blanka. Han hade tårar i ögonen. Hon blev varm i hjärtat när hon förstod att den förtrollande känslan han förmedlade i sin sång var äkta och självupplevd. Ja rent av, han återupplevde den medan han sjöng, och han applicerade sin känsla på åhörarna. Hon märkte att Linn var tagen hon också och de som satt intill sög i sig och kände likadant.

Musiken tonade ner och ut i tystnad. Det var ett suggestivt slut. Det tog en liten stund innan publiken vaknade och började applådera, men när de väl kommit igång ville de inte sluta. 50% av publiken hade nått den åldern då de har guld i tänderna, silver i håret och på god väg att få bly i fötterna. Med andra ord, de hade ett långt liv rikt på erfarenheter och minnen. Både glada och sorgliga. Musiken och sången spelade på strängar i deras undermedvetna och väckte känslor till liv. Minnesbilder som de glömt. Alla hade olika upplevelser som de erinrade sig, men de förnam samma känsla. Denna homogena, kollektiva upplevelse skapade ett mentalt tryck som måste få ett utlopp. Deras hyllning till dem som väckt denna undermedvetna hågkomst till liv och klätt den i ord visste inga gränser...


Får ej kopieras. Publiceringsrätten tillhör Alf Andersson. © Alf Andersson Bildskaparen Förlag