Provläs valda avsnitt om...


Den frivola leken
Provläs om dans

Hon smög sig intill honom. Han kände hennes mjuka, varma kropp. Hon tryckte sina lår mot hans för att känna hans steg. Hennes fötter följde hans som om det gått över signaler från honom till henne. De svävade över dansgolvet. Ibland drog han henne runt i en piruett på två varv under sin arm, sedan kom hon in i hans famn igen i en virvlande omdansning. Musiken tystnade, låten var slut. De stod kvar på golvet, hand i hand, och väntade på nästa låt. Det blev en ny Foxtrott i samma tempo. Flickan dansade som en gudinna. Hon lutade huvudet bakåt och skrattade. Mick började tycka om flickan. Hon var speciell. När dansen var slut, och paren lämnade dansgolvet, höll Mick sin arm runt hennes midja och handen vilade mot naken hud på hennes mjuka höft. Han skulle just följa henne av dansgolvet då hon frågade.

”Ska vi fortsätta dansa? Du dansar bra. Jag dansar gärna med dig.”

”Ja tack, svarade Mick, jag dansar också gärna med dig. Var har du lärt dig att dansa? Du dansar ju som ett proffs.”

”Ska sanningen fram, så tränade jag ett par år med en kille som ville tävlingsdansa. Men jag tävlade aldrig.”

”Varför inte?”

”Jag ville inte. Du, däremot, dansar som ett proffs. Är du proffs?”

”Nej, jag bodde ihop med en danspedagog i åtta år i Stockholm, och det spillde över lite på mig.”

”Bodde? Gör du inte det nu längre?”

”Nää, det gör jag inte.”

”Vad hände? Hon skrattade till och fortsatte. Trampade du henne på tårna, eller nåt?”

En skugga drog över hans ansikte och glansen i hans ögon försvann. Hon såg det och ångrade det hon sagt. Hon kunde bitit tungan av sig för att få det osagt. Han hade ett oläkt sår, som hon petat i... Han drog ett djupt andetag och svarade tyst:

”hon dog ifrån mig... Men det kunde ju inte du veta"”.

Medan han sa det började musiken spela. Det blev en långsam låt. När han vände sig mot henne och skulle ta dansfattning slog hon armarna om hans hals och viskade i hans öra:

”Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga. Det var dumt sagt. Förlåt.”

Det fanns en ärlig intensitet i hennes röst och hennes kram. Frågan, som varit menad som en elegant kvickhet, hade förvandlats till en rosentagg som hon drivit in i hudlöst kött. Nu försökte hon lindra hans smärta med sina läkande händer.

Hon höll kvar sina armar runt hans hals, och han höll sina händer på hennes rytmiskt gungande höfter. Han svarade henne inte. Vad skulle han säga? Han tryckte lätt med sin hand på hennes rygg och flyttade sedan den till hennes höft igen. Hon tydde hans signal, och böjde sig svagt bakåt, såg honom djupt i ögonen och log brett. Hennes ögon var mörka, nästan svarta, som bottenlösa brunnar. Hon rörde sig sensuellt i det långsamma tempot.

De dansade dans efter dans. Känslan av att hålla henne i sina armar fick honom att glömma allt. Den här tjejen hade det han saknat hos andra kvinnor. Låset till hans hjärta, som Madeleine reglat och tagit nyckeln med sig i graven, höll hon på att smälta ner som om det vore gjort av vax. Hans känslor porlade sakta fram som vattnet ur en frusen bäck en solig vårdag.


Får ej kopieras. Publiceringsrätten tillhör Alf Andersson. © Alf Andersson Bildskaparen Förlag