Provläs valda avsnitt om...


Den frivola leken
Provläs om jazz

Det var feststämning, mycket folk ute på gatorna. Alla var glada och förväntansfulla. Ett jazzband ställde upp sig för parad till torget där alla orkestrarna skulle sammanstråla klockan fem. Instrumenten prövades och blåstes varma. De började spela en marsch och marscherade. Allt folket följde efter. Linn och Linda var begeistrade. Något sådant här hade de aldrig varit med om tidigare.

Efter paraden gick de till sin första konsert. Det var ett litet band på 7 musiker som spelade. Pianisten inledde med att fråga:

”Vad vill ni höra?”

”En rivig Boogie-woogie!” Ropade någon i publiken.

Pianisten rev av en improviserad melodi i Boogie-woogie-rytm med ett stadigt gung och med monoton, punkterad åttondelsrörelse i basen. Det svängde så att hela lokalen gungade. Efter ett tag började de andra musikerna falla in i melodin och när alla sju spelade var det ingen Boogie-woogie längre. Det var en helt okänd låt i härlig dixielandtappning. Linn och Linda var helt hänförda över spelglädjen och musikernas förmåga att på stubinen skapa något nytt. Bandet fick stående ovationer efter första låten. När applåderna lagt sig presenterade orkestern låten som Sans nom som är franska och betydde Utan namn. De hade inte ens själva hört den tidigare och sa att det var ingen ide att ge den något namn för de skulle ändå inte kunna spela den en gång till. De hade redan glömt hur den började. De förklarade − när jazzen föddes i New Orleans i slutet av 1800-talet talade man både engelska och franska i New Orleans. Man tryckte egna sedlar, och på framsidan av tiodollarssedlarna stod det Ten $ och på baksidan stod det Dix $ som är franska och betyder tio dollar. Av den anledningen kallade yankees New Orleans för Dixieland, staden som hade Dix på tio-dollarsedlarna, och musiken som kom därifrån kallades följaktligen för dixielandmusik.

Men nästa låt hade de inte glömt. Det hade varit skam. En sådan låt kan man inte glömma. Den hette nämligen Girl Of My Dreams. Konserten höll på i en timme och bandet fortsatte att överraska publiken med udda låtval och lite småroligt prat mellan låtarna. När konserten var slut sa Linn glatt:

Att det var så här skulle jag aldrig kunnat föreställa mig. Det är ju helt underbart. Vilka musiker och vilken spelglädje.

Efter konserten gick de till hotellet för att byta kläder. De skulle dansa i hamnen, och dansen började kl 19.00. Bandet spelade From a jack to a King och Mick bjöd upp båda flickorna i en dubbelbugg. Det var inte mycket folk på dansgolvet, de lyssnade till den medryckande musiken. Linda lade sin kamera på scenen sedan buggade de alla tre i en dubbelbugg. Det gick bra. Linn var duktig och följde med fint. Systrarna var läckra i sina röda korta kjolar och röda högklackade skor. De hade ett löst sittande blankt rött skärp i kjolen som gick i samma färg som skorna och var lite mörkare än kjolen. Linda lyssnade till texten:

...From a jack to a King, from loneliness to a wedding ring...

Hon tänkte, så precis det stämde på henne. För två år sedan hade hon bildligt talat dragit ″knekten ur kortleken″. Nu hade hon Mick. Ingen vigselring ännu ... men ändå...


Får ej kopieras. Publiceringsrätten tillhör Alf Andersson. © Alf Andersson Bildskaparen Förlag